Asså shiet, jag kan inte fatta det. Dagen som man väntat på i flera månader är äntligen här, den första morgonen då man kliver upp utan press och ansvar. Men ändå, jag har liksom inte fattat det än.
Och alla kompisar, de bästaste och härligaste i hela världen, det känns knäppt att vi aldrig kommer gå i samma klass igen. ANMÄRKNING: Detta är den första gången jag vågat tänka tanken ut.
Jag är ganska bra på att "glömma" bort viktiga saker, eftersom jag inte vill ta itu med dem jämt. Det är som att knuffa undan alla tankar och bara tänka på den positiva sidan.
Som Anna påpekade, att hon inte riktigt kommit på att det var sommarlov än, och jag svarade att jag nog skulle känna sommaren dagen innan skolan började om igen.
GYMNASIET den här gången. Utan mina vänner.
Hjälp?